Bergsbruket runt Schisshyttans bruk
Redan under medeltiden startade gruvbrytningen i Stollbergsområdet. Området som på den tiden hette Väster Silvberg nämns i ett privilegiebrev 1354 från kung Magnus Eriksson till Norbergs bergsmän.
Även andra gruvfält såsom Svartberget, Nybergsfältet och Siksjöbergsfältet finns omnända tidigt.
Silver- och järnmalm i fokus
Fram till mitten av 1700-talet var gruvbrytningen i området vid Väster Silvberg helt koncentrerad på utvinning av silver för att senare övergå till järnmalm. Även om det i området också brutits brutits koppar, zink och bly så är det silver- och järnbrytningen som har gjort området berömt.
Svårsmält silvermalm
Malmerna från gruvorna i Väster Silberg var svåra att smälta p.g.a. den stora uppblandningen av kiser (svavelkis, kopparkis, m.m.) och zinkmalm. Kung Gustav Vasa, tillkallade därför år 1544 experter från Sala silvergruva och man uppförde liknande hyttor (masugnar) i Väster Silvberg, troligtvis vid Väster Silvbergs Gård.
Även om silvret behövdes till att finansiera Sveriges krig under 1500- till 1700-talet var lönsamheten för silverbrytningen från 1600-talet mestadels dålig. Det förde med sig att gruvorna ofta bytte ägare, vilka ideligen drabbades av ekonomiska svårigheter.
Bergsmännen var viktiga
Gruvorna ägdes av Gustav Vasa och hans arvingar, men drevs av bergsmän. Bergsmännen var fria och var lokala bönder som på vintern bröt malm och kolade skog till hyttorna som de också drev. Arbetet i gruvorna var mycket hårt och barn utgjorde billig arbetskraft tillsammans med bl.a. krigsfångar.
Åborna etalberar sig
För uppmuntra fler till att bli bergsmän i området i utlovade 1607 kung Karl IX sex års skattefrihet till de som ville anlägga ett torp i Väster Silvberg på ofri grund. Hemmanen skulle också gå i arv. Så småningom upptogs ett trettiotal torp på den skog som löd under Väster Silvbergs Gård. Dessa torpare blev så småningom s.k. åbor.
När drottning Kristina senare 1647 skänkte Väster Silvbergs gård med underlydande egendomar och torp till Jacob De la Gardie blev åborna plötsligt beroende av ägarna till bruket, vilket med tiden ledde till flertalet tvister dem emellan.
Den sista åborätten under Schisshyttan avskaffades genom en frivillig uppgörselse så sent som 2026.
Silvret tryter och satsningar vid Schisse bäck
Tidigare, år 1611, hade Olof Andersson, sågmästare på Gruvberget, fått tillåtelse att bygga upp en järnhytta vid Schisse bäck, sedemera Schisshyttan.
Några år senare, 1638, tröt silvermalmen och brytningen i gruvorna i Väster Silvberg upphörde. Jacob De la Gardie och Carl Carlsson Gyllenhielm som drev silvergruvorna fick då tillstånd att uppföra en ny masugn vid Schisshyttan. Idén var att den järnmalm som inte var uppblandad med sulfidmalm skulle utvinnas och användes. Innehållet av koppar, zink och bly var högt i järnmalmen, vilket gjorde det utvunna järnet sprött och odugligt. Bitvis påträffades dock järnmalm med en kvalitet så god att den direkt kunde smältas vid masugnen.
Nysatsning på silver
Under en lek 1711 fann några barn till en torpare ett nytt silverstråk. Jonas Cedercreutz som vid tidpunkten drev Ludvika Kronobruk köpte inmutningen, Norrgruveträcket, och blev mycket förmögen på att utvinna detta. Silverfyndigheten tog dock slut lagom till hans död 1711.
Men i jakten på silvret startade 1731 kommande brukspatron Adolf Christiernin upp nya silvergruvor. Adolf, som ansågs ”ha fått silver på hjärnan”, lät även bygga Schisshyttans herrgård, som stod klar 1735. Adolf som ägde Väster Silvbergs gruva (Stollbergs gruva), har ett schakt uppkallat efter sig i gruvan.
Riksdagen beslutade i mitten av 1700-talet att sluta stötta silverbrytning, istället skulle man i Bergslagen satsa mer på järnmalmsutvinningen som var mer lönsam. Verksamheten vid silververket vid Schisshyttan upphörde därför 1762.
100 år av blomstrande järnmalmsbrytning
Under andra delen av 1700-talet satsades stora resurser på att öka kvaliteten på järnmalmen från gruvorna på Svartberget norr om Stollberget. En forskningsgrupp, Confraternitas Schisshyttiana, bildades med bl.a. landets främste metallurg Sven Rinman och mineralogen Axel Fredrik Cronstedt i spetsen. Schisshyttan blev nu ett vetenskapligt centrum i Bergslagen och 1762 byggdes en ny masugn, Schisshytte masugn. Året därpå byggdes också ett stålverk (smedja med garvstålshammare) nedströms Schisshyttan.
Efter en serie experiment lyckades sällskapet förbättra kvaliteten avsevärt och ur Svartbergets manganhaltiga järnmalm lyckades man nu framställa ett högkvalitativt stål som kom att bli det bästa i hela Sverige. Det här blev starten på en ca 100 år lång epok med ståltillverkning vid Schisshyttan där lönsamheten verkar ha blomstrat och området utökades 1786 med en ny masugn, ett rågarvstålverk och en spikfabrik.
Konkurrensen hårdnar
År 1863 köpte grosshandlaren Alexander Keiller, Schisshyttan och anlade en blyhytta som lämnade bly med hög silverhalt. Det tidigare så moderna stålverket vid Schisshyttan var nu litet i jämförelse med andra nybyggda modernare verk och var hårt konkurrensutsatt. Några år senare gick verksamheten vid Schisshyttan i konkurs. Bruket och de underinvesterade gruvorna fick nu flera nya ägare efter varandra.
Vid den här tiden började också skogen, som tidigare bara använts som bränsle, få en ökad betydelse då den industriella revolutionen utomlands även kom att efterfråga sågade trävaror.
Tyska ägare till Schisshyttan och gruvorna
Den svenska malmen började vid i slutet av 1800-talet spela en allt större roll för den tyska stålindustrin och många bergslagsgruvor kom vid denna tid att få tyska ägare. 1871 tog det tyska bolaget AG Königs und Laura Hütte över anläggningarna vid Schisshyttan och Stollberg. Vid den här tiden kom brytningen av zink- och blymalm igång på allvar.
Vad som nu även kommit med i bilden var malmernas höga manganhalt som kunde utnyttjas inom metallurgin för tillverkning av spegeljärn, ett tackjärn med en manganhalt på mellan 6-30 procent och vars användning bl.a. var deoxidationsmedel vid ståltillverkning för att minska svavlets skadliga egenskaper. 1873 anlades den högt aktade smedjan alldeles nedanför herrgården.
Vintern 1886-1887 var snöfattig och sågverken, som var beroende av vintertransporter, fick inget virke. Det bidrog till att den tyska ägaren till Schisshytte-Molnebo AB gick i likvidation.
Nya satsningar vid Stollberget
När grosshandlare och råvarumäklaren D. Dietrichsson 1890 blivit ägare till Schisshyttan gjordes nya satsningar på gruvorna vid ”Stollen” eller Stollberget som nu Väster Silvberg kallades. Inom Skisshytte Järnverk inriktades återigen brytningen på de fattigare bly- och zinkmalmerna inom Stollbergs- och Dammbergsfälten och ett nytt större våtanrikningsverk uppfördes 1898-1899 vid Silvhyttekvarn, nuvarande Silvhyttan.
Anrikningsverket vid Silvhyttekvarn fick snart dålig lönsamhet varför det 1906 byggdes om och driften fortsatte. De intilliggande sjöarna Staren och Plogen började nu påverkas av gifterna från gruvindustrin. Sanden deponerades på ett sandmagasin och stora delar hamnade i sjön Plogen.
Stollbergets gruvor köps loss från Schisshyttan
Ett tyskt bolag med svenskt namn AB Stollbergs Grufvor och Anrikningsverk köpte 1911 Schisshytte Järnverk med gruvorna i Stollberg från Schisshytte bruk. Stollbergets gruvor runt Silvhyttan skiljdes därmed från Schisshyttan. De nya ägarna startade direkt upp järnbrytning i större skala och redan 1913 uppfördes ett nytt kombinerat magnetiskt och våtanrikningsverk, ”Silvhyttan 2” vid sjön Staren där sanden också deponerades. Denna gång upphörde all brytning i området 1919 och båda anrikningsverken i området lades ned.
Återstart i Stollberg efter första världskriget
I slutet av första världskriget, 1917, tog den tyska industrikoncernen Krupp över som ägare till gruvorna och Schisshytte Järnverk återbildades. En ny gruvlave m.m. uppfördes vid Stollbergsgruvan och samma år upptäcktes limonitmalm (jordformig järnmalm) i det s.k. Gårdmyrsfältet söder om Stollbergsgruvan. Produktionen av järn- och blymalmsslig ersattes därmed av limonitmalmen som bröts fram till 1924 då all brytning upphörde.
1927, då all gruvdrift var nedlagd, gjordes en ny satsning i närheten av Stollbergs gruva där det yngsta anrikningsverket (Silvhyttan 2) byggdes om för flotation. Under fyra år förädlade man äldre varp och anrikningssand som redan fanns i området från de tidigare verksamheterna.
Stollbergs gruvor behövs när Tyskland rustar
Som en effekt av Tysklands rustning återöppnades 1936 gruvorna i Stollbergsfältet och järnmalmsbrytningen, som bidrog med att förse Tyskland med järnmalm, pågick för fullt med tyska ägare fram till 1944. Under de sista krigsåren genomfördes en blockad mot den tyska järnmalmsbrytningen i Sverige.
AB Statsgruvor tar över Stollbergs gruvor
Under efterkrigstiden kom Stollbergs gruvor att ställas under svenska statens administration, vilka så småningom blev helsvenska genom bolaget AB Statsgruvor, där övriga s.k. "tyskgruvor" (bl.a. Håksberg, Noberg) samlades. 1944 hade en större bly- och zinkmalmsfyndighet hittats i södra delen av Stollbergsfältet och ett flotationsverk stod klart 1945 vid Gårdmyren. AB Statsgruvor, som blev ett dotterbolag till LKAB, drev gruvorna i Stollberg fram till nedläggningen 1982.
Siksjöbergs gruvfält
Även gruvorna i Siksjöberg finns omnända långt tillbaka, redan på 1500-talet. I Siksjöberg bröts järnmalm som anses ha hållit mycket hög kvalitet. I Svenska Dagbladet från 1918 går det att läsa att gruvorna i Siksjöberg var synnerligen värdefulla och producerade järnmalm i klass med Dannemoragruvan.
När Carl Reuterskiöld 1918 sålde Schisshyttans bruk, som bl.a. sedan länge ägde Siksjöbergs gruvfält, verkar det ha varit en svag efterfrågan på järnmalm. Men några år senare förbättrades förutsättningarna och telegrambyrån Förenade Landsortstidningar rapporterade i augusti 1928 att man vid Siksjöbergs gruva skulle utöka brytningen genom att öppna en till gruva, den s.k. Slaktargruvan. Gruvbrytningen pågick vid tidpunkten för fullt i Siksjöbergsfältet där ett tredje skiftslag också hade satts in för att öka produktionen.
Malmen från Siksjöberg transporterades med linana till Övre Starbo och därifrån vidare till masugnen vid Schisshyttan. Efter några år investerades det i en ny linbana från Siksjöberg, över sjön Schissen, till Gräsbergs tågstation för att mer effektivt kunna transportera ut järnmalmen till andra masugnar.
Gruvorna på Nyberget
1498 ska Johan III ha ”förlänat” (skänkt) Sten Sture andelar i Nybergets gruvor som gav rödaktig järnmalm. Med åren kom det att bli ett flertal dagbrott i området. Nybergsfältet ägdes från 1880 av Nybergs gruv AB som förutom gruvdrift i de s.k. ”Reuterswärdska gruvorna” i Nybergfältet även drev ett anriknings- och briketteringsverk i Nyberget.
1911 köpte Avesta Järnverk under generalkonsul Axel Axelson Johnson ledning Nybergs Gruf AB. Avesta Järnverk investerade stort i verksamheten på Nyberget, bl.a. anlades mellansveriges största och modernaste anrikningsverk, nya arbetarbostäder och biograf. Avesta anlades även en smalspårig järnväg från Nyberget via Kärrgruvan till Morgårdshammar dit malmen transporterades.
På 1930-talet arbetade omkring 60 anställda i gruvorna på Nyberget.
Driften pågick till 1963 då verksamheten lades ned i efter att en större brand brand förstörde stora delar av anläggningen.
Skogen viktig för bergsbruket
Det tidiga bergsbruket var helt beroende av tillgången på skog. Innan dynamiten uppfanns användes veden för s.k. tillmakning då man staplade och eldade ved mot bergsväggen, med följden av att berget sprack och malmen kunde hackas loss. För att hålla igång masugnarna och hammarsmedjorna krävdes också enorma mängder träkol. Runt Schisshyttan bidrog åborna till att kola och leverera kol till bruket.
I Bergslagen rådde brist på skogsråvara, vilket ledde till att kronan hårt reglerade skogsanvändningen för att säkerställa råvaran till bergsbruket.
Behovet av skogsråvara gjorde att ägarna till gruvorna runt Schisshyttan köpte upp stora skogsområden för att trygga försörjningen av ved och kol. Man insåg också värdet av att anlägga ny skog för att långsiktigt förse sig med ny skogsråvara.
Nya produktionsmetoder i slutet av 1800-talet med masugnar och smedjor som övergick till stenkol, koks och modernare elektriska metoder innebar att bergsbrukets beroende av skogen minskade. De skogar man skapat kunde istället användas i sågverk och i massaindustrin som växte i takt med att industrialiseringen tog fart i början av 1900-talet. Kolningsepoken upphörde helt omkring 1950.