Schisshyttans historia
Schisshyttan ligger i ett det markområde som kallas Väster Silvberg där det lär ha brutits bl.a. silver sedan 1100-talet.
1300-tal, Silverutvinningen påbörjas
Schisshytte Bruk, nuvarande Schisshyttan, var ursprungligen ett silververk under namn Väster Silvberg. Silvergruvornas ålder är omtvistat, men redan 1354 finns Väster Silvbergs (nuvarande Stollberget) silverutvinning nämnd i Kung Magnus Erikssons Bergsordning. Väster Silvbergs gruvor verkar ha varit mycket värdefulla under äldre tider då kronan lade stor vikt på att upprätthålla största möjliga gruvbrytning och att stormän fick gruvor i belöningar. Bl.a. Sten Sture den äldre lär, 1498, ha fått en silvergruva av dåvarande kung Johan III. Namnet Schisshyttan lär komma från tyskans ”schiessen” (skjuta) då tyskarna genom åren varit djupt involverade i det svenska bergsbruket.
1500-tal, Vasaätten äger och driver gruvorna i Väster Silvberg
Gruvorna, som var kronans egendom sedan de genom reformationen 1527 dragits in till Vasaätten från Västerås biskopsstift, drevs som regel av självständiga bergslagsmän. År 1550 ska Gustav Vasa, som var mycket intresserad av silvergruvorna i Väster Silvberg, själv ha deltagit i brytningen då han inte var nöjd med brytningsarbetet. Malmerna från gruvorna i Väster Silvberg var svåra att smälta p.g.a. den stora uppblandningen av främst svavel-, kopparkis och zinkmalm. Gustav Vasa tillkallade därför år 1544 experter från Sala Silvergruva och gav 1552 order om att uppföra liknande hyttor (smältverk) i Väster Silvberg. Dock var det också problematiskt för bergsmännen från Sala att smälta malmen, som innehöll en lägre silverhalt än den i Sala. Det första silververket låg troligtvis vid Väster Silvbergs Gård, som var anlagd av Gustav Vasa 1552 och var en s.k. kungsgård mellan 1553-1620 (vilket innebar att kungen hade rätt att förfoga över avkastningen i natura då skatten på denna tiden gick till krigsmakten). Resterna av kungsgården finns kvar än idag och ligger intill nuvarande Stollbergs gruvor. Skogen till kungsgården var anslagen till silververkets behov som krävde stora mängder träkol.
Driften av Väster Silvberg fortsatte under de följande kungarna. Bergsmännen, som drev gruvorna, var lokala bönder som på deltid, under vintern, bröt malm, kolade skog och drev masugnar hade en mycket viktig betydelse för produktionen. Kung Karl IX, som år 1560 fått minst en av gruvorna testamenterade från fadern, utfärdade 1607 från Väster Silvberg ett brev om sex års skattfrihet för dem som ville anlägga ett torp eller nybygga hyttor på kronans mark i Väster Silverberg. De skulle därefter äga rätt att för sig och efterkommande generationer vara kvar, mot erläggande av skälig skatt. Ett trettiotal torp upptogs på den skog som löd under Väster Silvbergs Gård. Dessa torpare blev så småningom s.k. åbor. Åborätten har genom Schisshyttans historia många gånger varit upphov till tvister mellan bruksägarna och ättlingarna till nybyggarna. Den sista åborätten under Starbo Bruk upphörde 2026 genom en frivillig överenskommelse.
Karl IX´s brorson hertig Gustav, sedemera Gustav II Adolf, vars hertigdöme omfattade bl.a. Väster Silvberg, utfärdade 1611 ett privilegiebrev för Olof Andersson och Olof Sågmästare på Gruvberget att få bygga upp en järnhytta i Schisse bäck. Detta första smältverk på platsen kom att kallas Schisshyttan.
Då Sverige nästan ständigt låg i krig omvärlden under 1500-, 1600- och 1700-talet fick silvret stor betydelse för att finansiera dessa kostsamma företag. Även järnet behövdes till krigen, t.ex. beställer Johan III 1589 från Väster Silvberg ”femhundrede sköffleplåtar och fyre hundrede Hacke och Picker” och Erik XIV beställer 1562 ”en hoop lodh till Murbrecker”.
1600-tal, De la Gardie anlägger Schisshyttan med masugn och får egendomen i gåva
År 1620 utarrenderades silververk och gruvor till riksmarskalken Jacob De la Gardie och riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm (Karl IX oäkta son). Dessa fick 1638 tillstånd att anlägga Schisshytte masugn, som 1643 färdigställdes av Hemming Andersson och en äldre benämning av Schisshyttan har därför varit Hemmingshyttan. Silververket tycktes hela tiden ha orsakat arrendatorerna stora förluster.
Efter Gustav II Adolfs död 1632 ärvdes hertigdömet av drottning Kristina. Den 23 juli 1647 erhåller Jacob De la Gardie, ett donationsbrev av Drottning Kristina, i vilket han erhöll Väster Silvbergs gård med underlydande egendomar och torp. Dock stod år 1663 både smältverk och gruvor öde efter flera misslyckade försök att få lönsamhet i gruvverksamheten.
Av någon anledning tar kronan tillbaka egendomarna och säljer dem 1674 till häradshövding Johan Norlind, vars änka, Sara Bergia, 1696 kom att bli ny ägare. Sara gifte sig 1697 med Jesper Svedberg, sedemera biskop i Skara men av bergsmanssläkt från Falun. Jesper Svedberg äger sedan tidigare även Gessberg och Starbo. Dock hamnar just Schisshyttan återigen i Kronans händer efter Sara Bergias död 1720.
Den 22 december 1687 upplät Kammarkollegiet Väster Silvbergs Gård med Schisshyttan, och ett flertal torp, på arrende till bergsmannen Lars Dahl, som sedan tidigare arrenderade Ludvika kronobruk. Ludvika kronobruk grundades på 1500-talet på allmänningsmark i Ludvika socken. Bruket, som ägdes av kronan, var under större delen av 1600-talet upplåtet som arrende till enskilda personer. Troligtvis var syftet med att även upplåta torpen på arrende i syfte att säkerställa försörjningen av främst träkol.
1700-tal, landshövding Cedercreutz köper egendomen och 22 hemman
Sedan egendomen bytt ägare många gånger drogs den nu åter in genom reduktion till kronan men arrenderades ut år 1700 till prästsonen Jonas Folkern, sedemera adlad Cedercreutz. Jonas, som några år tidigare tagit över driften av Ludvika kronobruk, köpte år 1711 en inmutningsrätt till ett nytt malmträck, det s.k. Norrgruveträcket, av en torpare, vars barn funnit silver under en lek. Även om denna åder snabbt blev exploaterad hann Cedercreutz tack vare fyndigheten bli förmögen då han fått utmynta allt silver han brutit. Jonas blev adlad och blev utsedd till landshövding för Kopparbergs och Västmanlands län under åren 1713-1720.
Vid denna tid lär även Karl XII ha jagat björn med högaffel på egendomens högsta berg Skissklack. Cedercreutz lär ha lånat ut pengar till kungen och fått både Väster Silvberg gård (Schisshyttan) och Ludvika kronobruk i pant. Den 15 juni 1726 sålde dock Kammarkollegiet Ludvika kronobruk, Väster Silbergs gård, Schisshytte och Krabbsjö masugnar med skogar till Jonas Cedercreutz, efter att kungen 1714 bestämt att kronobruken i landet skulle säljas.
När Cedercreutz övertog bruket hörde vid tidpunkten 22 hemman, s.k. åborätter, däribland Gätturvallen, Lilla Bråfall, Tvistbo, Svarthyttan,Hökbo, Staffansbo, Lustigkulla, Slätten och Kabbarbo, Vaskarbo, Rostbo, Laggarbo, Norge, Torpet, Gruvberget, Tyresbo, Hillbo, Plogsbo, Stollen och Lilla Dagkarlsbo. Priset lär ha varit 156 000 D.K:mt (daler kopparmynt) och köpet omfattade endast åker, äng, m.m. men ej skogen, som dock fick utnyttjas till silververkets behov. Driften skedde från Ludvika bruk där Cedercreutz bosatt sig och uformat denna miljö till vad den är idag.
När nu bruket nu återigen övergått i privat ägo uppstod flera tvister med åborna som brukade hemmanen.
1730-tal, Christiernin bygger herrgården
Efter friherre Cedercreutz död, 1727, ärvdes egendomen av hans son, Carl Gustaf Cedercreutz, som tillsammans med brukspatron Adolf Christiernin, från Bockhammars Bruk i Västanfors, återupptog gruvdriften. De anlade bl.a. 1737 en ny silverhytta (smältverk), Silvhyttan, och fick även samma år tillstånd till fri brytning av koppar under tre år. Adolf Christiernin, som ansågs ”ha fått silver på hjärnan”, lät även bygga Schisshyttans herrgård i slaggsten, som stod klar 1735 dit han också flyttade samma år. Brukspatron Adolf Christernin har även ett schakt uppkallat efter sig i Väster Silvbergs gruva (Stollbergs gruva), som han ägde. Christernin blev till slut fullständigt ruinerad i jakten på silver.
År 1748 hade Cedercreutz ledsnat på gruvdriften då denna orsakat honom dryga kostnader under en lång tid. Därför bildades 1749 ett ”förlag”, ett bolag, där kronan kom att äga en fjärdedel, i syfte att göra en kraftig satsning på silverutvinningen. Men det går dåligt även denna gång för silvret och i mitten av 1700-talet tog järnet över som den viktigaste metallen inte minst p.g.a. att stormakten England inlett den industriella revolutionen. 1754 sålde Cedercreutz sin del av bruket till det engelska handelshuset Jennings & Finnlay i Stockholm. Det högt ansedda handelshuset drevs av framstående bruksmän och ägde flera bruk i Uppland, däribland Forsmark, Gimo och Skebo bruk. Frans Jennings som kommit till Sverige i början av 1700-talet hade gjort sig en förmögenhet på järnmalmsexport, huvudsakligen stångjärn. Från hans handelshus, som vid tiden var störst i Stockholm på järnmalmsexport, gick omkring 90 procent till brittiska hamnar och även till födelsestaden Belfast. Nu börjar en ny era i Schisshyttans historia – ståltillverkningen.
1760-tal, Landets bästa stål
Även om man redan på 1500-talet hade kommit fram till att järnmalmerna vid Svartberget borde ge ett bra stål och att dåvarande kung Johan III inte hade gjort något åt saken, hade man vid nuvarande tidpunkt inte lyckats få bukt med den ojämna kvaliteten hos järnmalmsprodukterna från området. Vid denna tidpunkt ansågs Västerbergslagen vara Sveriges viktigaste produktionsområde, efter Karlskoga. Bergskollegiet satte därför in alla resurser i syfte att förbättra kvaliteten och 1751 utsågs Sven Rinman av Bergskollegiet till övermasmästare i Öster- och Västerbergsslagen. Sven Rinman, som kom från Uppsala, hade gjort sig känd som en av landets skickligaste bergsmän och introducerade i Sverige nya arbetsmetoder inom bl.a. järnhantering, som han hade lärt sig utomlands. Vid 1756 års riksdag erhöll ägarna Jennings & Finnlay tillstånd av kungen att under 10 år producera tackjärn utan skatt, s.k. tiondeavgift. Rinman, som mellan åren 1755-1760 bodde på Schisshyttan, lät år 1762 uppföra en ny masugn med en årlig produktion av 300 s.k. centner tackjärn (ca 17 000 ton årligen) och ett stålverk (smedja med garvstålshammare). Året därpå byggdes även en fabrik för spik och ämnesjärn.
På Schisshyttan hade Rinman bl.a. ett laboratorium och en provmasugn i vilka han tillsammans med sin assistent Bengt Andersson Qvist, övermästare i Nora och Linde Bergslag samt mineralogen Axel Fredrik Cronstedt bedrev forskning inom metallurgin. Forskningsgruppen bildade sällskapet Confraternitas Schisshyttiana som blev ett vetenskapligt centrum i Bergslagen. Efter en serie experiment lyckades sällskapet förbättra kvaliteten avsevärt på järnmalmen från Bergslagen. I samband med satsningen på järnmalmen upphörde all silverbrytning 1762.
Efter att konsortiet med Sven Rinman i spetsen hade lyckats förbättra stålkvaliteten trädde överstelöjtnant Mårten Örnskiöld in som ny delägare till Schisshyttan mellan åren 1764-1791. Vid tidpunkten producerade den nya masugnen och det nya garvstålverketdet det bästa stålet i landet. 1786 erhölls därför tillstånd till att utöka verksamheten genom att anlägga en ny damm och smedjebyggnad med två hammare, nedanför den gamla dammen. Vid den här tidpunkten rådde högkonjunktur runt Schisshyttan och bruket växer. Ett nytt litet samhälle växer fram runt herrgården med bl.a. arbetarbostäder, ladugårdar, stall magasin.
1800-tal, Wegelin och Nieroth utvecklar verksamheten och skogarna
1788 blev brukspatron Johan Wegelin ägare till Schisshyttan och samma år dennes son Johan Henrik Wegelin, som sedermera blev ensamägare till egendomen 1795. Johan Henrik Wegelin, ”sockerbrukspatronen”, som blivit mycket förmögen genom att utveckla faderns sockerbruk i Stockholm, lät 1799 bygga en tredje våning på Schisshyttans herrgård. Johan Henrik ägde sedan tidigare bl.a. Rämshyttan söder om Borlänge, Uttersbergs Bruk vid Skinnskatteberg, Ulfsunda Egendom utanför Stockholm och fastigheter på Blasieholmen i Stockholm. Wegelin bodde en lång tid i Stockholm och på Ulfsunda och reste bara tillfälligtvis upp till sina bruk i Bergslagen. Han lär ha fört ett i äktenskapligt hänseende mycket oregelbundet liv och gifte sig med sin sista älskarinna, skådespelerskan Hedvig Charlotta Lagerqvist, som avled i Stockholm år 1849 varpå Wegelin slog sig ned på Uttersberg. När Johan Henrik dog år 1856 efterlämnade han en mycket stor förmögenhet som uppgick till nära 393 788 riksdaler.
Johan Henriks dotter, Johanna Charlotta, gifte sig med baron Carl Fredrik Knut Nieroth, som under åren 1834-1856 bodde på Schisshyttan där han fungerade som förvaltare. Efter svärfars bortgång 1856 flyttade paret dock till Uttersbergs bruk i Västmanland där de bodde fram till april 1873, då båda avled med några dagars mellanrum. Friherre Nieroth lade under sin tid stora resurser på egendomens försköning och förbättring, inte minst lär skogarna under hans tid ha vårdats mycket väl. Nieroth anlade även ytterligare en ny masugn på Schisshyttan, vilken årligen kom att producera ca 20 000 centner (ca 1,1 miljon) tackjärn. På plats fanns sedan tidigare även stålverket som nu hade fem rå- och gravstålshammare. Även om paret Nieroth bara förvaltade Schisshytte bruk verkar de ha varit driftiga och förvaltat sin förmögenhet mycket väl, detta visar sig då de vid sin bortgång år 1873 efterlämnade en boupptecknad nettoförmögenhet på 1 255 232 kronor.
1856 ärvdes egendomen av Johan Henriks yngste son i första äktenskapet, Curt Henrik Wegelin, som främst var intresserad av att vara ute i skogarna och fånga fåglar som han stoppade upp. Schisshytte bruk var nu den största egendomen i Norrbärke socken. Den 28 februari 1863 mördades dock Curt Henrik Wegelin mitt på ljusa dagen, i sitt hem på Öfre Badstugatan i Stockholm. Hans mördare upptäcktes aldrig, men med ganska stor säkerhet antas han ha varit en affärsvän till Curt Henrik, en kammarherre W., som samma dag mordet begåtts dränkte sig i Djurgårdsbrunnsviken och då liket senare flöt upp hade detta i ena handen en hårtoffs som ansågs vara sliten från mordoffret under mordkampen. Bakgrunden till mordet tros ha varit att Curt Henrik Wegelin fortsatt med faderns rörelse som procentare.
1863-tal, Konkurrensen hårdnar och ägarna avslöser varandra
Schisshyttan var vid denna tid ett mycket litet stålverk som var hårt konkurrensutsatt och en era inleds där bruket alltmer verkar ha blivit ett spekulationsobjekt för finans- och bankintressen.
1863 köptes egendomen av grosshandlarfirman Alexander Keiller & Co i Göteborg som dock 1870 försattes i konkurs, varpå egendomen kom i händerna på ett antal tyska banker (Berliner Bank Verein) och svenska affärsmän under åren 1873-1874. Tyskarna kom under denna period att anlägga den högt ansedda smedjan alldeles nedanför herrgården, som står kvar än idag.
1876 kom åter egendomen i nya händer, denna gång till Molnebo Bergsbruk AB som ägdes av tyskar med bankiren Gerson von Bleichschröder i Berlin, som huvudägare. Företaget bedrev järnhantering vid Molnebo Bruk utanför Morgongåva i Uppland, där man bl.a. hade investerat i ett gigantiskt stålverk, Oscar König Hytte, namngivet efter Oscar II. Schisshytte-Molnebo AB, som bolaget hette, registrerades i både i Sverige och Tyskland 1876 och bolaget hade fram till 1882 Sveriges högsta aktiekapital.
Sedan mitten av 1800-talet hade skogsbruket fått en ökad betydelse för Molnebo då efterfrågan på sågat virke ökade lavinartat tack vare den stora industriella expansionen i England. Vintern 1886-1887 var dock snöfattig, vilket gjorde det omöjligt att få fram timmer till sågarna, som fick stänga ned. Företaget drabbades även av en stor explosion vid en av brukets hyttor i Tyskland, vilket gjorde att man inte vågade starta den nybyggda Oscar König Hytte i Morgongåva av rädsla för en liknande explosion. Efterfrågan på järn hade också minskat radikalt vid det här laget som en följd av den ekonomiska krisen i världen. År 1887 kunde man inte se någon ljusning i läget och Schisshytte-Molnebo AB tvingades till likvidation där olika tillgångar såldes till hugade spekulanter.
Vid likvidationen av Schisshytte-Molnebo AB såldes Schisshytte bruk, 1887, till det nybildade Aktiebolaget Schisshyttan, som ägdes av Wilhelm Weber i Berlin, Deutsche Bank och en rad andra affärsmän. Ägandet blev dock kort och redan 1890 köptes Aktiebolaget Schisshyttan av grosshandlare och råvarumäklare D. Dietrichsson i Stockholm. Till Schisshyttan hörde då en samlad markarealen på ca 4 000 hektar, ett femtiotal gruvor, masugn (hytta), herrgård, arbetarbostäder och andra byggnader.
Under Dietrichssons tid kom ett nytt anrikningsverk att anläggas vid ”Stollen” eller Stollberget som Väster Silvberg nu kallades. Gruvorna vid Stollberget är särskilt omskrivna som extra rika på mineraler för utvinning av bl.a. bly, zink, koppar och silver. 1911 frånsåldes de flesta gruvorna runt Stollberget till ett tyskägt bolag, AB Stolbergs gruvor och anrikningsverk. Efter andra världskriget skulle dessa gruvor åter komma i svensk ägo hos det statliga bolaget AB Stadsgruvor under LKAB.
1900-tal, Schisshyttan, Gessberg, Starbo Bruk blir en egendom och Axelson-Johnson tar över
1913 såldes bruks- och lantegendomarna vid Schisshyttan till AB Dala-Ekeby, som sålde egendomen vidare redan 1915. Ny ägare till Schisshyttans bruk kom att bli överstelöjtnanten Carl Fredrik C. Reuterswärd som sedan tidigare även ägde de intilliggande egendomarna Starbo Bruk och Gessbergs bruk.
Den 1 maj 1918 blåste Schisshyttans lokala samorganisation – syndikalisterna till strejk under stridsropet ”frihet, solidaritet, direkt aktion” och hela arbetsstyrkan på 188 personer på de tre bruken Gessberg, Starbo och Schisshyttan lade ned arbetet. När strejken pågått i sex veckor nåddes darbetarna av ett radikalt besked; bruken hade plötsligt sålts. I juli samma år fick arbetarna återgå till arbetet med oförändrade villkor. I själva verket låg brukens verksamhet på det yttersta som industriföretag, då de under de senaste åren inte hade hängt med i järnhanteringens modernisering och redan ett halvår senare lades masugnarna på de tre bruken ned för gått. Arbetarnas stolta stridsrop hade i själva verket inneburit brukens sista verkliga kraftsamling.
I juni 1918 såldes de tre egendomarna, för 1 475 000 kronor, till godsägare Gottfrid Östmans bolag AB Silva, som sedan namnändrades till Starbo Bruk Aktiebolag. I Svenska Dagbladet från den 20 juni 1918 står att läsa att bruken vid tidpunkten omfattade två masugnar med 10 000 tons kapacitet, mekanisk verkstad, sågverk, fyra kraftstationer och att den sammanlagda arealen uppgick till 400 hektar åker och 8 500 hektar skog (SvD uppskattar priset till ca 6 Mkr). Särskilt omnämns att de värdefulla Siksjöbergsgruvorna ingick, vilkas malmkvalitet var att likställa med Dannemorafältets. De följande åren verkar ha varit ekonomiskt utmanande för Starbo Bruk med förlusttyngda resultat med flera nyemissioner som följd. De sista två masugnarna vid Starbo och Schisshyttan lades ned 1922.
Efter ett antal ägare kom Starbo Bruk att hamna i Göteborgsbankens ägo. 1937 förvärvas dock Starbo Bruk av Avesta Jernverk AB (under generalkonsul Axel Axelson Johnson), som sedan år 1911 redan ägde de ”Reuterswärdska gruvorna” på Nyberget (Nybergs Gruf AB). Avesta Jernverk hade sedan förvärvet av gruvorna i Nyberget investerat stort i dessa genom att anlägga mellansveriges största och modernaste anrikningsverk, järnväg, nya arbetarbostäder, m.m. Nybergets gruvor lades ned 1963 efter en omfattande brand och många byggnader kom att rivas därefter.
Generalkonsul Axel Axelson Johnsons Avesta Jernverk genomförde 1940, under brinnande världskrig, en mycket omfattande restaurering av Schisshyttans herrgård, som vid tiden stått så gott som öde under de senaste ägarperioderna efter det att masugnarna lagts ned i början av seklet. Nu inreddes vinden med sovrum, vatten och avlopp drogs in tillsammans med installationen av ett modernt värmesystem. Delar av första våningsplanet kom att tjäna som bostad för en högre tjänsteman i generalkonsulns bolag, medan resten av huset gjordes i ordning för familjen vid besök. Även området runt herrgården restaurerades med bl.a. anläggandet av dammen, modernisering av ladugården, m.m.
Under början av 1980-talet stängde de sista aktiva gruvorna i området som då ägdes av Stadsgruvor (Stollbergsgruvan) och Boliden (Gränsgruvan).
För att kunna renodla och få in nytt kapital i Avesta Jernverks stålverksrörelse avvecklade företaget sin skog- och kraftverksamhet genom att under sommaren 1985 sälja Krylbo Träförädling AB, som vid tidpunkten ägde Schisshyttan med tillhörande sågverksrörelse. Den nya ägartrion, bestående av Carl Hagen, Carl Henric Kuylenstierna och Christian Sundby, sålde under hösten 1985 vidare sågverksrörelsen till Karl Hedin medan skogen behölls i bolaget, som namnändrades till Starbo Bruk AB. Vid denna tidpunkt omfattade egendomen ca 12 000 hektar, varav ca 9 500 hektar i Dalarna.
1992 såldes en större del av skogen, ca 6 000 hektar (innefattande bl.a. Gessberg), till sågverksfamiljen Bergqvist i Insjön. Idag omfattar egendomen ca 3 000 hektar och Starbo Bruk AB ägs av Johan Sundby, Peder och Ted Hagen.
Källor:
Anteckningar och avskrifter gjorda från Avesta Jernverks arkiv 1945
Schisshyttan och Starbo Bruks arkiv
Slott och Herresäten i Sverige
Åborättskommitténs betänkande från 1920
Svenska Dagbladets arkiv
Bergslagsposten 22 oktober 1988
Falu Länstidning 26 juli 1940
Starfors & Molnebo – Uppländska herrgårdar med anor
Torp och torpare under Starbo Bruk och Schisshyttan